Varje bok är sin egen värld. Och språket som talas där är unikt. Språket beror på karaktärerna, när berättelsen utspelar sig, och var.
Oftast är det ganska enkelt att språkgranska ett manus, eftersom de flesta manus utspelar sig i en helt vanlig miljö i nutid. Visserligen kan (och bör!) språket skilja sig åt mellan olika karaktärer, men överlag brukar det inte vara så stora variationer.
Men ibland är det inte så enkelt, och då behöver jag sätta upp språkregler som ska gälla för just det manuset. För språket behöver vara stringent – oavsett var och när manuset utspelar sig, och vilka som befolkar det.
Just nu jobbar jag med ett manus som handlar om yrkeskriminella i Rinkeby. Det är talspråkligt, och berikat med massor med slangord och lånord från andra språk. Dessutom skiljer sig såväl meningsbyggnad som böjning av ord från standardsvenskan.
För att behålla manusets realism och tonalitet skulle det bli helt fel om jag justerade språket utifrån samma språkregler som jag annars arbetar utifrån. Jag behöver därför sätta upp manusunika språkregler, så att det finns ramar för mig och författaren att arbeta utifrån. På så sätt blir det stringent även för läsarna, och bidrar till trovärdighet för både berättelsen och författaren.
