Isen är en lågmäld men gastkramande berättelse om överlevnad, både från en isvak och från en destruktiv relation. I boken vävs två parallella berättelser skickligt samman, och trots deras vitt skilda händelseförlopp och tidsperspektiv har berättelserna mer gemensamt än vad man först anar. När jag läste manuset första gången var det med en klump i magen, men samtidigt visste jag att berättelsen kunde bli ännu bättre om författaren skulle våga att dyka ännu lite djupare ner i det mörka.
Som manusutvecklare hade jag flera samtal med författaren för att få en känsla för hans personlighet och vad han ville berätta. Dessa samtal hjälpte mig för att på bästa sätt kunna guida honom i arbetet att utveckla manuset. Han tog till sig av min återkoppling, vågade gå djupare och därmed höja manuset ytterligare en nivå. Så här i efterhand kan jag konstatera att slutresultatet blev en bok som verkligen är så där bra som jag visste att den kunde bli.
Mitt arbete i korthet:
Föreslå strukturförändringarFöreslå hur huvudberättelsen kunde stärkasBelysa spretigheten som sidoberättelser orsakade (och som därmed måste strykas)Belysa varför en biperson borde förstärkasLedsaga i hur berättelsens starka känslor kunde förstärkas för att uppnå än mer obehag hos läsarenSpråkredigera och korrekturläsa
Textputs 